Vilken ingång har man? Du, och jag och vi alla tillsammans. Vilken ingång har den som arbetar inom det människovårdande fältet, och vilken ingång har människan som kommer till den människovårdande verksamheten? Människovårdande... Vad innebär det?

Det skulle kunna vara ett hus med högt till tak, glaskupol och friska vindar. Vackert anpassat efter synsvårigheter, hörsvårigheter, kognitiva svårigheter, rörelsesvårigheter...  – så att det blir möjligheter. Hela huset. 

Ett hus för dialog och möten. Inte bara ensidigt givande från en part och ensidigt mottagande från en annan. (I själva verket går det inte till så heller. Många gånger ger mottagaren otroligt mycket, även i sammanhang då den officiella givaren inte förmår erkänna det. Och den officiella givaren kanske tar, fast hon eller han inte alltid ens reflekterar över eller inser det). Men ett verkligt möte är ömsesidigt. Och vi erkänner varandras kompetens – min egen och den andras.

Det låter fint, men hur ska det gå till? Hur går det till?

Det finns ett helt kapitel här om den inbyggda asymmetrin i den här typen av relation. Ett viktigt kapitel som inte går att bortse ifrån, men det kapitlet får du läsa, skriva och diskutera djupare själv – tillsammans med dem du har omkring dig. Jag sammanfattar det hela mycket förenklat genom att skriva att den ena människan är där för att vara till stöd och hjälp och den andra är där för att få hjälp och stöd. På det sättet kan relationen aldrig vara helt jämbördig. Men den borde kunna vara präglad av ömsesidig respekt och tilltro. Tilltro. Ömsesidig. Och respekt. 

(Eller skulle relationen trots olika roller kanske kunna vara jämbördig? Vilka förutsättningar behövs i så fall? Jag får återkomma till det och analysera den frågan mera ingående vid ett annat tillfälle. Fundera vidare själv så länge).

Jag blir djupt bekymrad ibland när jag läser sådant som att den enskilda ska kartläggas, mätas, frågas ut – vara föremål för olika insatser. Var tar dialogen vägen då? Och mötet mellan två människor, var får det plats?

I dagens samhälle har det spirat kunskap och metoder för att göra den enskilda delaktig och få inflytande över insatserna som hon eller han förväntas ta emot. Men på vems premisser? Det är inte helt lätt att släppa ifrån sig en del av makten över problemformulering och problemlösning...

Ibland kanske den enskilda får möjlighet att hålla processen i sin hand. Och när det fungerar är det bra. Men det behövs mera tid innan vi är där på bred front. Mera tid, mera självkännedom och självkänsla hos den som är satt att vara till hjälp - ty ur den sanna självkänslan kommer också förmågan att se och lyssna till en annan människa - och det behövs mera kunskap/praktiserande av kunskapen. Rom byggdes inte på en dag. Och vi är på väg, men ibland blir jag mörkrädd fortfarande.

I allt det här finns förstås en ekonomisk aspekt också. Vissa saker måste få kosta. Och får kanske inte det idag. Och där behöver vi ha en kontinuerlig dialog på alla nivåer inom organisationerna och i samhället i stort. Men det går ju också att använda de redan tilldelade pengarna på olika sätt.

Det går kanske att med gemensamma krafter bygga strukturer där både personal, chefer och den enskilda som kommer till organisationen känner sig sedd, inspirerad och betydelsefull.

Vad tror du? Och hur skapar vi i så fall detta? Skulle vi kunna börja här? Nu. Fortsätta att bygga på de goda frön som spirar lite varstans, och ge plats för det goda som ännu inte fått utrymme.

Vilka ingångar har vi? De dörrar som är öppna nu – är det dem vi vill gå in igenom? Och hur kan vi öppna dörren till den ingång som vi önskar?