Det röda skrinet

Den röda månen hade just stigit upp över horisonten. En efter en började de vackra stjärnorna glimrande och tindrande visa sig som stora ädelstenar på himlavalvet. Det var natt över öknen.

Mitt där ute, djupt fästad i sanden, stod en besynnerlig port. Det var inte vemsomhelst som kunde se den. Och av dem som kunde se den var det inte många som hade lyckats gå in i den. Den bar på en hemlighet. Gick man runt den, fortsatte bara öknen så långt ögat kunde nå. Men lyckades man träda in i porten, så kom man till havet – rakt ut i vattnet.

Uppe på den här porten satt det en liten katt och drömde. Hon spanade mot skyn, och därifrån där hon satt kunde hon se jordens alla fåglar flyga med skimrande vingar mot rymden. Hon hyste en outtalad längtan, att precis som fåglarna där ovanför hennes huvud, kunna flyga. Hon hade aldrig berättat den för någon. Knappt ens för sig själv.

Istället satt hon och funderade över hur hon skulle kunna fånga fåglarna, och äta upp dem. Hon tänkte att de skulle mätta hennes hunger. Och kom de för nära, och vidrörde henne med sina fria vingar, så tog hon ett vigt hopp och slukade dem, med fjäderskrud och allt.

Men den här natten, när katten som vanligt inte kunde sova, utan satt och drömde med huvudet högt lyftat mot himlen, kom där en liten fågel och cirklade ovanför hennes huvud. Och det underliga var att katten inte tog sitt vanliga språng för att döda. Nej, det gjorde hon inte. Hon blev själv förvånad över att hon satt alldeles stilla. Men det var som om någonting osynligt hejdade henne, och höll henne tillbaka.

Den lilla fågeln flaxade med mjuka vingslag, och strök katten över hennes kind. ”Jag har sett din längtan” sa hon. ”Du vill kunna flyga som en fågel. Men du tror inte att det går. Istället äter du upp alla fåglar som kommer dig för nära.”

Den lilla katten blev arg. Hon ville inte förstå vad fågeln sjöng i hennes öra. Hon skulle just till att ta ett språng, då hon kände att någonting droppade ned för hennes kind. Hon fångade upp det i mungipan och kände att det smakade salt. Då kom hon av sig. All ilska rann av henne, och hon böjde sitt huvud och nickade. ”Ja” sa hon. ”Jag skulle så gärna vilja kunna flyga!”

”Jag ska visa dig något” kvittrade fågeln. ”Följ med mig!” Fågeln flög mot marken, och den lilla katten lämnade sin vaktpost och hoppade ned på sanden. Den kändes fortfarande het, under hennes tassar.

”Ser du den här porten?” visslade fågeln. Den lilla katten nickade. ”Du ska gå in i den. Då kommer du rakt ut i havet. Där ska du dyka ned, längst ned på bottnen, och hämta ett litet rött skrin som ligger där.” ”Men hur ska det gå till?” undrade den lilla katten förskräckt. ”Jag som inte tål vatten.” ”Jag följer med, och håller om dig. Då går det” lovade fågeln. Den lilla katten tittade missmodigt på fågeln. Hon var inte riktigt övertygad. Men hon ville så gärna kunna flyga, så tillslut bestämde hon sig. ”Är det säkert att du följer med?” undrade hon. Fågeln nickade. Då tog den lilla katten ett djupt andetag, knep ihop ögonen, och steg in genom porten.

En plötslig vattenvirvel grep tag i henne och hon fördes med av strömmarna allt längre och längre ned mot havsbottnen. Hon blev alldeles kall inuti, och försökte skrika. Men inget ljud kom ut. Istället höll hon på att få en kallsup. Då kände hon fågelns varma vinge stryka henne över nosen, och hon slöt munnen och öppnade ögonen. Nu, när hon såg, kunde hon också märkligt nog andas.

Under vattnet skimrade allt i grönt och blått, och här och där glimmade det till av något lysande rött. Varje gång hajade hon till och tänkte att det var det röda skrinet, som hon kommit för att hämta, men när hon simmade närmare såg hon att det var vackra koraller, och småfiskar.

Långt om länge, när de hade simmat allt djupare och djupare ned i havet, nådde de tillslut havsbottnen. Det var mycket kallt där nere, och mörkt. Inte en skalbagge fanns där, ingen havsanemon och ingen fisk. Allt var alldeles öde. Den lilla katten började bli trött, och yr av allt det nya som hon sett. Hon hade ju aldrig varit i havet förut.

Då, med ens, fick hon se det – skrinet. Det var litet och oansenligt, och såg inte alls ut som hon hade föreställt sig det, men alldeles blodrött var det. Hon tog upp det mellan sina tassar. Det kändes tungt, och lätt på samma gång. Hon tittade på fågeln, och fågeln nickade. Detta var det skrin hon kommit för att hämta. Men hur skulle hon få det med sig?

Fågeln såg den lilla kattens bekymrade blick, och tecknade åt henne att hänga skrinet på svansen. Det fanns nämligen två små öglor på vardera kortsidan av skrinet. Katten förstod, och fågeln hjälpte till att trä skrinet på hennes svans. Sedan bar det av uppåt igen med en väldig fart.

Rätt var det var stack den bländande ökensolen katten i ögonen, och hon befann sig liggandes i den heta ökensanden intill porten. Bredvid henne låg det lilla blodröda skrinet. Hon såg sig om efter fågeln. Men den var borta.

Försiktigt puffade hon upp locket med nosen. Det gick trögt, för skrinet hade inte öppnats på mycket länge. Men tillslut fick hon upp det. Där, på botten av skrinet, låg någonting som katten först trodde var en liten målning. Den föreställde en katt som var förbryllande lik henne själv. Det var bara det att katten på bilden hade vingar. Men så såg hon att katten på bilden rörde sig. Den vände huvudet precis på samma sätt som hon. Hon förde tassen mot glaset, och samma sak gjorde målningen.

Då kände hon också att någonting hos henne var förändrat. Hon kände sig annorlunda på något vis. Tyngre, men starkare på samma gång. Hon kastade en blick bakåt, och upptäckte till sin förvirring och förvåning att hon hade fått vingar. Stora, glänsande, brunröda, skimrande vingar. Det var sig själv hon hade sett. Det hon trodde var en tavla, var i själva verket en vacker spegel.

Hon flaxade lite prövande med vingarna, och fylldes i samma stund av en brusande glädje. Hon hade fått vingar! Det var hennes vingar! Nu skulle hon kunna flyga högt, högt upp, precis som fåglarna.

Alldeles yr av glädje tog hon ett vigt skutt upp på porten, till sin vanliga utkiksplats. Därifrån kastade hon sig rakt ut i vinden. Hon kände luften bära henne. Den här stunden hade hon drömt om, och längtat efter, i hela sitt liv. Nu flög hon, rakt upp mot solen och de andra stjärnorna.

~

Den lilla fågeln som hjälpt henne återsåg katten aldrig, men hon tänkte ofta på henne när hon flög omkring över världen. Och inne i sitt hjärta bevarade den lilla katten för alltid minnet av den som visade henne vägen till det blodröda skrinet.