Den djupröda bönan

Det var en gång en liten pojke som hade en egen trädgård. Där gick han omkring och pysslade och skötte om sina kära växter. Han pratade med dem, och trivdes ikapp med dem. De blommade och lyste i klara färger, och på samma sätt strålade pojken där han gick i sin trädgård.

Men en dag hände det sig att pojken blev tvungen att lämna alla blommorna och grönskan. Han blev ivägkörd, eller kanske valde han efter omständigheterna själv att gå. Hursomhelst kunde han inte stanna längre.

Det smärtade honom djupt att behöva gå ifrån alla de vackra plantorna han drivit upp med sin egen hand. Alla blommor han läst om i böckerna, så att han kunde sköta dem rätt. Alla blommor han flitigt pluggat in vilken sort de tillhörde och vad de hette. Det var viktigt att känna till namnen på växterna. Varför visste han inte riktigt, men det hade någonting med tingens ordning att göra. Om du kan namnge något så har du angivit en plats åt det. När du vet var det befinner sig, och vad det är, kan du också förhålla dig till det. Men att känna till namnen var också ett sätt för honom att komma nära. Så nära som han vågade.

- Min kära Convallaria Majalis! Kunde han utbrista mitt ute i skogen, och böja sig ned över en doftande liljekonvalj.

   Han stod förundrad och kände på bladen till en blodbok. Så vacker! tänkte han blygt, men käckt på samma gång. Han var en käck liten pojke som gärna sprang omkring i promenadskor eller gympadojor ute i markerna, samtidigt som han njöt otroligt när han fick komma hem och påta i sin egen trädgård.

Men nu var han alltså fördriven från sin gröna oas. Han hade flyttat till en lägenhet på tredje våningen, med balkong. Där på balkongen försökte han på bästa sätt skapa, inte en trädgård för det gick ju inte, men en liten blomrabatt. Snart fick han den att prunka över alla kanter och han sa till sig själv att han ju borde vara nöjd. Nu hade han ju sina blommor i alla fall. Och han visste, från böckerna och från skolan och från vad hans föräldrar hade lärt honom, alla deras namn.

Så en dag mötte den lilla pojken en flicka. Mitt ute på alvarsmarkerna. De såg på varandra och log, och det högg till i den lilla pojkens bröst. Du! tänkte han. Men han sa inget, blyg som han var.

   De gick en promenad tillsammans. Flickan hade långt mörkgyllene hår som fladdrade i vinden. Och ögon som när havet möts av regn. Själv hade han kastanjeglänsande hår. Ögonen hans gömde den gröna skogstjärnen där mörkblå kvällshimlen lyckats spegla sig.

När det blev skymning och de skulle skiljas åt bestämde de att de skulle träffas igen följande vecka och leka tillsammans och ta långa promenader ute i den äventyrliga vilda vackra naturen. De skulle kanske gå till skogen. Blygt tog de varandra i hand till avsked och gick därefter var och en hem till sitt.

Veckan därpå möttes de som bestämt i skogsbrynet och klev nu in i skogen tillsammans.

- Känn barken på trädet! sa flickan med det gyllene håret.

- Det är en silvergran, svarade pojken glatt. Det vet jag. Det har jag lärt mig. Den är vacker!

- Ja, kanske kallas den så, nickade den gyllenhövdade flickan. Det vet jag inget om. Men jag hör att den talar till mig. Om man lägger örat till barken så hör man vad den säger.

- Hur kan det gå till? Träd kan väl inte…? Kan de…? De kan väl inte tala?

- Jo, lyssna får du höra!

- Jag hör inget, sa pojken.

- Du måste lägga örat mot barken.

- Mot barken?

- Ja.

Försiktigt la den käcka blyga pojken sitt mjuka öra mot den skrovliga lena barken. Det här är en silvergran, tänkte han, och glömde bort att lyssna. Vågade kanske inte höra vad trädet sa.

- Det är en vacker silvergran, sa han skrattande och log, medan han sprang bort till ett annat träd. En tall.

- Mm… svarade flickan. Men hur vet du att den heter silvergran? undrade hon.

- Det står så i böckerna.

- Ja men, tänk om människorna har döpt träden fel då!

- Fel? Nej, de heter så. Det är bestämt så bara.

- Men tänk om de redan heter något, i sig själva, som inte alls stämmer överens med de namn som står skrivna i böckerna. Då kan vi inte möta träden, som de verkligen är.

- Möta träden?

- Ja, då ligger de påhittade namnen ju liksom i vägen, eller hur?

   Det hade pojken aldrig tänkt på förut. Det var en alldeles ny tanke för honom.

- Jag måste nog gå hem nu, sa han. Kom hit igen nästa vecka, tillade han vädjande och sprang sedan iväg.

   Det dunkade i honom när han sprang. Namnen i vägen… Namnen i vägen… Kunde namnen han lärt sig vara i vägen?

Nu var han äntligen hemma. När han stängt ytterdörren om sig beslöt han att lägga de omvälvande tankarna åt sidan, i alla fall för en stund. Sagt och gjort. Han satte sig vid sitt piano och spelade några små stycken. När han upphörde var det redan skymning och han hade glömt de där märkliga orden som flickan i skogen hade uttalat. Men han kunde inte sluta tänka på flickan.

När en vecka hade gått tog han på sig sina röda gympadojor igen (han lånade dem från sin syster, för de var så sköna att springa i) och klev ut i solskenet. Det var en vacker höstdag. Med både oro och förväntan gick han med raska steg iväg till skogen. Med sig hade han en svampkorg. Då kan vi plocka svamp tillsammans, tänkte han. Bara hon är där! Och visst var den gyllenhåriga flickan där.

- Titta vad jag har hittat! Jag har hittat en böna! Flickan med det gyllene håret sträckte fram sin hand mot sin lekkamrat. Den bönan känner jag igen, tänkte pojken. Men jag kan inte komma på vad den heter.

- Vad är det för böna? frågade han.

- Jag vet inte. Jag fann den utanför mitt fönster. Det var en fågel som kom och la den på fönsterblecket. Visst är den vacker! Den är så röd!

   Pojken med de röda gympadojorna kände någonting konstigt inom sig. Det var som om han alltid hade sett sådana bönor, varje dag i sitt liv, fastän han inte kunde komma på bönans namn. Så brukade det inte vara. Han brukade alltid känna till växternas namn, och han glömde dem ytterst sällan. Så glömt namnet kunde han inte ha gjort. Men varför var den då så välbekant, denna djupröda böna, som han inte visste namnet på? Han kunde inte ha sett en sådan böna förut. För då skulle han vetat vad den hette. Han blundade och öppnade ögonen igen. Där låg den välbekanta bönan fortfarande i flickans hand.

- Får jag hålla i den? frågade han.

- Visst! Här! Du kan få den om du vill. Jag tänkte plantera den, men du kan väl göra det istället?

- Det ska jag, viskade han. Jag lovar.

   Han kände den lilla röda bönan ligga varm i sin handflata. Ovanligt varm var den. Kom värmen ifrån bönan själv, eller hade den fått sin värme från den gyllenhövdade flickan? Han stoppade den försiktigt i sin jackficka och drog ordentligt igen blixtlåset om den.

- Jag tänkte vi kunde plocka svamp…

- Och jag tog med min flöjt…

   De ställde sig och såg på varandra.

- Vilka fina gympadojor du har. Så röda, nästan samma nyans som bönan.

- Det är min systers, jag brukar låna dem ibland. Du har ett väldigt vackert halssmycke…

   De betraktade varandra förläget.

- Jag tror jag låter flöjten ligga kvar i ryggsäcken.

- Vi kan plocka svamp en annan gång.

- Vill du ha ett äpple, eller apelsin? Jag har ostsmörgåsar med mig också. Och varm choklad. Men ingen filt har jag.

- Vi kan ta duken ur korgen. Den är stor så vi får plats på den båda två. De såg sig om i skogen efter ett lämpligt ställe att slå sig ned på. När de gått en bit hittade de en vacker glänta där höstsolen sken med sneda strålar över dem. De bredde ut duken, satte sig ned och tog fram matsäcken.

Det blev tyst en lång stund. Pojken var fortfarande uppfylld av tanken på den djupröda bönan som låg i hans jackficka. Han skalade sakta en apelsin och åt långsamt upp en klyfta i taget. Den gyllenhövdade flickan bet tankfull på en ostsmörgås. Det blev kväll. Och det började skymma.

- Jag kanske borde gå hem nu…

- Jag med, men jag har ingen lust. Jag vill vara kvar en stund till. Det är så vackert här. Och snart kommer stjärnorna fram ur himlen, svarade flickan vars ögonfärg var som när havet möts av regn.

- Stannar du, så stannar jag.

- Då stannar vi då. Men du fryser väl inte?

- Nej då.

Och de satt kvar och väntade på stjärnorna.