Kan vi i längden arbeta med att möta människor utan att ge plats för vackra former, bilder, inspirerande texter, musiken, dansen och alla viktiga frågor vi bär på? I ett sådant sammanhang där detta fattas, där får ju egentligen människorna inte plats alls.

Kan vi ta emot någon annan, i en miljö där vi skalat bort allt vackert och mänskligt? Se dig omkring! Är dessa människovårdande platser en ombonad miljö? Måste verkligen dessa rum sakna värme? Måste allt vara vitt och avskalat? Var är alla varma färger? Var är den mjuka filten i väntrummet? Var är den vackra koppen, som är skön att hålla i? Var är mattan med mönstret som den oroliga människan kan vila ögonen på, för en kort stund? Var är blommorna?

”Visst!”, säger du…”Men vi har inte tid. Vi har så många människor att ta hand om. Vi hinner inte ständigt gå och plocka i väntrum och korridorer. Och byta ut obekväma stolar eller blommor som vi glömt. Eller piffa upp vårt eget mottagningsrum. Vi har inte heller råd. Vi måste använda pengarna till annat – till kärnverksamheten”.

Är då detta inte kärnan? Sätt dig ned för en kort stund. Två minuter. Blunda. Öppna sedan ögonen. Skulle du bjuda in din bästa vän på en avslappnad middag för att tala om känsliga ting här?

Fundera sedan på vad som behövs för ett sådant samtal. Din erfarenhet säger dig att din vän kanske är trött, orolig och rädd. Hur skulle du förbereda och ordna rummet för att hon eller han skulle känna sig välkommen och trygg? 

Försök förändra. En liten bit i taget. Vissa byggnader borde säkert rivas. Nästan omöjliga att skapa ett fullgott bemötande i. Arkitekturen har mera betydelse än vi anar. Men till dess: Försök förändra det du kan. Det är viktigt. Du är viktig.

Minns också att all god förändring tar tid – och måste få göra det. Och ensam kan man inte göra allt. Men man kan så ett frö, och kanske se det gro… Och en dag spira.