Du rörde vid min mantel

Plötsligt står hon i dörren till kontoret.

- Jag har kommit för att hämta min berättelse.

- Din berättelse?

- Ja.

- Nu förstår jag inte…

- Min berättelse, den är kvar här hos dig i rummet. Det är visserligen ett nytt rum nu. Och jag är inte rädd och liten och ledsen längre, som jag var då. Och du är kanske inte densamma längre heller. Men jag vill ha resten av min berättelse i alla fall. Den finns här, hos dig.

- Nu tror jag nog att du tar fel. Din berättelse finns hos dig. Jag har bara lyssnat.

- Bara lyssnat. Är det så bara då?

- Ähum…

- Ge mig tillbaka min berättelse! Lyssna färdigt! Du behöver bara lyssna färdigt.

Det blir tyst i rummet.

Hon fortsätter lågt för sig själv:

- Fast det förstås, det är ju inte så bara… Högre igen: Jag har i alla fall kommit för att hämta min berättelse.

Hon kliver över tröskeln, fram till fönstret vid skrivbordet. Tittar ut över gräsmattan ned mot vattnet. Blir stående tyst. Tar av sig jackan.

- Eleonora, jag…

- Jag har sökt överallt, avbryter hon. Jag har letat i min dagbok, jag har tittat i trädens solbelysta lövverk. Jag har frågat min mamma. Jag har ringt till min pappa. Jag har pratat med mina syskon och hört med mina vänner. Jag har sökt upp åtskilliga människor. Men det är här, här som just den här berättelsen finns. I dialog med dig. Och den här berättelsen är viktig för mig. Vill du eller vill du inte hjälpa mig att hitta den?

- Eleonora, jag…

Hon tar på sig jackan igen, och vänder sig om.

- Fundera en stund. Nu ska jag inte störa mer. Jag fattar att du har mycket att göra.

Hon går över golvet. Ser mig i ögonen ett kort ögonblick och försvinner sedan ut genom dörren och ned för trapporna.