Att vara prästbarn


 

Att vara prästbarn är verkligen inte lätt.

Han föddes en aprildag då vintern och våren lekte tafatt med varann. Hans mamma hittade honom under en väntande eldrosenbuske under en blå himmel, alldeles nära havsstranden. Och han visste att han var född under en lycklig stjärna. Men så mycket trassel det hade varit i vägen på vägen till den.

Nej, att vara prästbarn är verkligen inte lätt, privilegierad och utsatt på samma gång. Utsatt till allmän beskådan, beundran och utfrågning. Utsatt att öppna ditt hem, bjuda på din egen jul, aldrig ha dina föräldrar i fred och vem som helst kan komma ända in i barnkammaren och gulla med dig eller anförtro dig sina sorger fastän du är ett barn, och ni aldrig tidigare träffats.

Så blir det när prästbarnsblodet flyter i ådrorna, sedan generationer tillbaka, och församlingshemmet ligger inrymt i privatbostaden.

Samtidigt är det fantastiskt. Du får världen hem till dig. Du får möta både den högsta och den lägsta i den samhälleliga hierarkin, och alla däremellan, och komma bakom fasaderna och möta människan. Se människan, i all vår styrka och bräcklighet. Mötas liksom jämbördigt, bortom förmögenhet eller fattigdom. Men din roll blir oraklets, kungasonens eller själasörjarens, prästbarn som du är.

Nej, det är verkligen inte lätt att vara prästbarn. Lyssna på andra, och samtidigt dölja familjehemligheterna. Gömma dem djupt inom dig, aldrig gråta och bara lyssna på andra. Tala vist och verka öppen med allt. Men mura in sorgerna i den innersta kammaren, tills de blir en hel tårflod med åren.

Att släppa den floden fri är skönt. Du står på stranden i soluppgången, ser ut över havet och hör regnet och bruset av floden när den störtar sig ut och visar sig på dina kinder. Och du är inte ensam. Du är inte ensam mer.

Men så mycket trassel det har varit på vägen. Att komma hit, där han står nu, har verkligen inte varit lätt. Mest var det väl alla tanter och farbröder, som trodde de ägde honom… Och han själv som trodde att han bara hade rätt att finnas till om han alltid satte andra människor i första rummet, alltid svarade på tilltal och schackrade med det han själv ville och behövde.

Han ville hem. Nu ville han gå hem. Han hade varit borta så länge. Alldeles för länge, från sitt eget liv. Han vågade sig inte dit. Han trasslade in sig på vägen. Han visste inte hur han skulle komma dit. Vågade inte riktigt tro på det han hörde längst där inne, den sången som var som en sorlande källa djupt i hans inre.

Det var stark och klar musik, som sjöng hans sång. Det hade det alltid varit. Och människor hade stannat i förundran och tillbett eller blivit avundsjuka på hans klarögdhet, hans djup, hans varma flamma. Några hade blivit svedda av lågan. Eller var det verkligen så? Han hade alltid trott det i alla fall, känt sig som en elefant som snubblar på allt och alla, någon som tar för stor plats, när han bara ville brinna med sin intensiva röda låga. Bara självklart brinna och sjunga, bredvid andras ljus som också sjöng och brann. Men hela tiden möttes han av människor som bländades, som fick ont i ögonen av hans sken, eller som bara förundrades och blygdes, stammade och sprang bort. Ensam stod han kvar och tänkte Det är bäst att jag döljer min låga, så ingen blir rädd eller arg, men Livet, mitt liv vad jag önskar, att få brinna sida vid sida med människor som också vågar brinna!