|
Godhetens rot
Det var många stjärnor som skymtade ovanför deras huvuden. Hon hade precis varit och hämtat mjölk i ett spann tillsammans med sin syster. Ladugården luktade komocka, varm päls och syrlig mjölk. Här ute på backen doftade det kväll, på väg mot höst.
Hon såg upp mot himlen. En dag ska jag följa en stjärna, tänkte hon. Jag ska växa upp och gå och gå och gå. Aldrig svika den stjärna som är min.
Plötsligt var det som att björkdungen ropade på henne. Hon lämnade sin syster och sprang dit. Där viskade träden om Godhetens rot.
- Gräv och finn! tyckte hon att björkarna mumlade. Hon grävde och fann rötter. En tunn liten rot som hon undrade om hon fick ta loss. Hon kände det som att trädet nickade. Så sprang hon med den, tillbaka till sin syster. Men när hon öppnade handen för att visa den, var roten borta. Hon hade tappat den. Förgäves letade hon efter den i backen och på åkern hon sprungit över, men hittade den inte.
- Var inte ledsen! sa hennes syster. Godhetens rot måste få vara fri i världen. Den kan inte bara en människa ta hand om.
När hon gick och lade sig den kvällen tänkte hon på systerns ord. Tänkte på godhetens rötter. Tänkte att godheten finns här, överallt. I naturen. I människorna. Inom oss, och runt omkring oss.
Det gällde bara att vi ser den och ger den utrymme. Så att vi kan gestalta och ta emot den. Godheten.
Här, på jorden.
| 
