Den svarta katten och den himmelsblå giraffen

Det var en gång en giraff som betade på ängen. Hon var en mycket vacker liten giraff med himmelsblå fläckar mot en ljus ljusblå botten. Så hade hon också hela sommarhimlen ovanför sig, och hon smälte därför väl in i omgivningarna. Men en morgon för länge, länge sedan hade hon blivit infångad och satt i en stor järnbur. Buren hade stora spjälor så att hon kunde sträcka ut sin graciösa hals mellan dem. Men hon var inte fri att kliva ut. Buren med henne i blev däremot flyttad lite då och då på ängen så att hon nästan alltid hade friskt grönt gräs hon kunde beta av. Därför märkte den lilla giraffen nästan inte att hon var fången.

Men så en dag blev det vinter. Det blev snö och kallt. Ett blåvitskimrande täcke lade sig över hela ängen. Nu smälte den lilla giraffen ännu mer in i omgivningen, ljust ljusblå som hon var. Hon syntes nästan inte. Det enda som kunde urskiljas på långt håll var hennes himmelsblåa fläckar. Kom man närmare lade man också märket till hennes mörka vackra ögon, innan man upptäckte hela hennes gestalt.

Mitt i den där vintern kom en dag en svart katt förbi på kalla tassar. Han satte sig framför buren och tittade in.

Den svarta katten var trött och frusen, och längtade hem. Han hade svåra minnen bakom sig som han ville få berätta om för någon. Han kände att han aldrig skulle kunna ta sig hem annars, om han inte fick delge någon de där upplevelserna. Någon som kunde förstå. Någon som orkade lyssna och ta hans berättelse på allvar. Så nu gick han omkring och letade efter någon att anförtro sig åt. Kanske kunde den här himmelsblå giraffen lyssna? Den såg så tillgivet på honom, med sina mörka vackra ögon.

Den lilla katten slank in mellan spjälorna. Han tänkte inte ens på att det var ett galler. Han var van att kunna ta sig in och ut på de flesta ställen, och reflekterade inte över att gallret skulle kunna utgöra ett hinder, bilda en bur.

- Hej! sa den svarta lilla katten, och satte sig framför den himmelsblå giraffen.

- Hej! Vad trevligt att få besök! svarade giraffen.

- Jo, det är så att jag går omkring med en stor sorg, jamade katten. Har du tid, kan du lyssna på den tror du?

- En sorg, svarade giraffen och ställde sig närmare katten, som om hon ville värma honom. Visst vill jag lyssna. Hoppas solen kan ta bort din sorg. Men jag vill ju inte ta bort sorgen, tänkte katten, jag vill ju få visa fram den, så att den så småningom inte behöver ligga i vägen. Men giraffen såg så tillgivet på honom att katten kände att han ville stanna, åtminstone en stund. Han tänkte att giraffen nog kunde hjälpa honom i alla fall. Den sa ju att den ville det.

Så gick tiden och den svarta katten stannade hos den lilla giraffen med de himmelsblå fläckarna. Men varje gång katten försökte börja prata om något av allt det där svåra sa giraffen bara

- Titta, solen lyser bakom molnen idag! Man kan skymta den där borta. Det blir kanske fint väder i morgon. Eller så inflikade hon någonting om att den som gjort katten illa säkert egentligen inte hade menat det. Men det vet jag ju redan, tänkte den lilla katten uppgivet. Och tillslut sa han det också, förklarade tydligt och klart att han visst förstod att de flesta som gjort honom illa innerst inne var olyckliga själva, men att det inte var det som det handlade om, utan det handlade om att han behövde få lov att känna det han kände inför allt han varit med om. Han behövde få visa fram sina egna känslor både för sig själv och någon som kunde lyssna. Och han ville alls inte gräva ned sig i gammalt elände, han visste att solen och ljuset fanns, och han var innerligt glad och tacksam över det, men han behövde få bejaka sin sorg också.

- Och jag behöver din hjälp att få ge sorgen, och också den heliga vreden, utrymme. Om du tror att du kan hjälpa mig. Kan du det, tror du? frågade den svarta katten som började bli både missmodig och förtvivlad. Och arg också, men det vågade han inte kännas vid.

- Det är klart att jag vill hjälpa dig, svarade giraffen. Jag vill försöka, sa hon och såg djupt in i den svarta lilla kattens ögon med sina egna vackra, mörka.

   Den svarta katten satte sig förvirrad och började tvätta sin päls. Han slickade och slickade tills den glänste i snöljuset. Kunde giraffen hjälpa honom? Hade hon sagt det? Egentligen hade hon väl inte sagt att hon kunde, men att hon ville försöka det tvivlade den svarta katten inte ett ögonblick på. Om hon får en chans till, och om bara jag anstränger mig lite mer, då kanske hon kan hjälpa mig, tänkte katten hoppfullt och stannande kvar hos giraffen ännu en tid.

Tillgivenheten mellan dem växte. Giraffen stod så nära katten. Och katten stod nära giraffen. Den himmelsblå giraffen log ofta mot katten. Den puffade på honom med sin varma nos. Den såg på honom med ögon fulla av kärleksfullhet. Det var så länge sedan katten hade upplevt något sådant, så han blev kvar där. Men sorgen sin, som han hade kommit med, fick han aldrig ge utrymme. Hur det än var lyckades giraffen alltid blanda bort sorgen, när katten förde den på tal. Blanda bort alla svåra minnen, som givit katten sorgen, medan tiden gick, tills den svarta katten nästan inte ens försökte visa fram sin sorg och sina minnen längre. Jag tycker om dig! tänkte han istället, och visade giraffen sina dikter, och sjöng för henne sina sånger. Och dagarna och månaderna kom och försvann.

Tillslut hade tre år förflutit. Jag håller av dig! tänkte den svarta katten. Men nu har jag varit här i tre år. Jag måste härifrån nu.

- Jag måste gå nu, sa han. Han visste inte för vilken gång i ordningen han hade uttalat de orden. Tänkt dem hade han gjort under flera år, men utan att gå. Ty, den lilla giraffen sa alltid att hon ville hjälpa katten, att hon ville försöka. Men nu måste jag härifrån, tänkte den lilla katten, hur ont det än gör. Så tog han avsked av giraffen med de himmelsblåa fläckarna, och slank därefter ut genom burens spjälor. En sista gång vände han sig om och såg på giraffen som satt kvar i buren.

- Farväl! viskade han.

- Farväl! viskade giraffen.

Det var natt, och himlen var strödd med stjärnor när den lilla katten började gå bortåt. Allting var tyst och stilla. Snön låg ännu över markerna, men långt bortifrån kunde han ana en doft som av våren. Månen tittade fram bakom molnen. Och om du kommit förbi hade du kunnat se något glänsa i den lilla kattens ögonvrå, och strax längs hela hans kind. Jag ska komma tillbaka, tänkte han. En dag ska jag komma tillbaka. Men nu måste jag få komma fram, i mitt liv, till det som är viktigt för mig.

Men du skulle ha märkt, om du var där, hur hans steg saktades in för att han inte såg vägen framför sig längre, då han blev förblindad av tårar. Den svarta lilla katten grät och grät, helt ljudlöst i den tysta natten. Han grät för alla åren han trott och hoppats att han skulle kunna få visa giraffen sin sorg och sina minnen. Han grät för att han kände i sitt hjärta att han själv och den himmelsblå giraffen – som han trots sin ilska och besvikelse kommit att hålla så mycket av – tillhörde helt olika världar. Och han grät för att han inte visste när eller om de världarna skulle kunna mötas igen.

~

Epilog

Om den lilla giraffen med de himmelsblå fläckarna

också grät den natten, vet jag inte. Men långt senare berättade den svarta katten för mig att när han haft vägarna förbi igen, då hade den himmelsblå giraffen först hälsat igenkännande, sedan tystnat och vänt sig bort.

Och han hade ingenting mer att säga.