|
Ett axplock av dikter
Lysande klara stjärna
vem är du?
vem vill du bli
vem är du redan
längst där inne?
Vad är det som glöder
vad får ditt hjärta
att brinna?
Vad kan du ge
vad vill du
ta emot?
Var är din plats
på jorden?
Dina rymder
dina största
förmågor
att veckla ut
och utveckla
vilka är de?
Var inte blyg nu
Säg! Berätta!
Ge mig din sanndröm
Jag ska bära den ömt
i den öppna
handen
29 mars 2008
Min innersta klang
Det klingar sagor och glöd
Här finns en källåder
som tillhör
mitt eget
liv
Från tornrummet ser jag mig själv
bli synlig
hör de sorlande stämmorna
från alla mina fränder
som levat och varit här före mig
Och rösterna från alla besläktade själar
som lever idag
Jag höjer min skål
Och hälsar dig!
4 dec 2008
Det kommer en vår, och den gror redan
som ett växande skimmer i snön
som en glöd i den inbäddade vallmon
som ett muntert sorl
i livets källåder
Det är alltsammans till dig
den våren
3 jan 2008
Tuppen har galit
Jag har bestämt mig för att glömma
eftersom du vill bli glömd
Jag har bestämt mig för att inte gömma
mitt ansikte mer
Mitt ansikte är fullt av ljus
och törstar vårens regn
mitt ansikte är inte ditt
du äger inte det
Min grind är stängd
ditt tåg har gått
Jag går till fots
min väg
Den vägen
den är fylld av sång
du hör den
inte mer
ty denna sång
den är ej din
den sjunger jag
för mig
ja denna sång
är för mig själv
mitt eget liv
mitt eget
5 nov 2008
En annan stig - ett stenkast från Almqvist
Om bland tusen stjärnor någon blickar mot dig
tro på den stjärnans längtan
tro hennes innersta jag
Men glöm ej dina egna vägar
ditt eget hjärtas ljus
det lyser i mörkret
om natten
och visar dig vägen
hem
29 juni 2006
Regn
solen gömmer sig
gyllengul i de varma regndropparna
marken börjar dofta
jag hör dropparna
som musik
30 juni 2008
Bland klippiga berg
Finns det ett ljus under himlen?
Finns det en bön i rymden?
Jag ropar ur djupen
mot solen
Bergen bär dolda källor
av vatten
som jag inte ser
men kanske svagt får ana
5 okt 2005
Tills husets ägarinna väckte mig
med milda ögon
En gång fann jag ett rum
Det var höst och dörren stod öppen
Jag klev in
Det brann en eld där inne
värmande mina trötta fötter
Där fanns ett dukat bord
med bröd som doftade
likt sommaren
Där var en soffa också
och en säng
Jag slog mig ned i soffan
drog upp benen under hakan
och svepte en filt omkring mig
Där vågade jag somna
24 aug 2000
Ljuset
Jag ser ljuset lysa
över ängarna
de är täckta av frost och snö nu
Jag hör orden sväva
över markerna
över haven
Alltid finns de där
Nära
Jag ser något jag alltid vetat fanns
men aldrig tidigare skådat
Kärleken, värmen
ser jag nu uppdagad
Hon lyser som månen och solen
för jag är här nu
i mig själv
och du står här bredvid mig
Ljuset i dig och mig
ljuset som bor här på jorden
äntligen ser jag det lysa
10 dec 1991
Aldrig kommer du glömma
den där vinterkvällen
Landsvägen var ljus av snö
mörka stod ekarna
mot himlen
Du gick ut i snön
bort från de varma husen
Där kände du din egen
värme
Där grät du
mot himlen
Den glömda jorden
Blötsnö och vårsmältning
mellan mina fingrar
doft av något som var
något som hade varit mitt
som jag var tillhörig
Men stängslen är för höga nu
kanske kan jag krypa under
tillbaka dit
till min egen jord
det land
jag en gång kom ifrån
2 okt 2001
Där, någonstans ur mörkret
träder det vackra, varma
ljuset fram
Ur vindars vinande visar sig
solens sång
Dansande på lätta, lekande fjät
svävar sommaren in
över världen
Sovande svalors
susande drömmar störas
för att ängarna i blomskrud stå
med silver och solstänk
I brinnande stillhet
sommaren sjunga
sin sång
12 okt 1992
Du vet vad den heter. Den finns nära dig. En dag bestämde den sig
för att träda ut ur det solbelysta lövverket där den vistades.
Den hade hört dina tårar, som den tysta kudden nästan inte fått ta emot.
Den hade känt det som kändes i dig,
när du sprang snabb som en hind genom skogen.
Den hade hört dig. Den såg dig inte, men den kände dig.
I hela sig förnimmer den hur du har det.
Där, ifrån lövverket, kunde den inte se dig. Det var för långt in. Inuti.
Men nu har den bestämt sig för att lösgöra sig ur ljuset där inne,
och komma dig till mötes.
Den bär ljuset med sig. Det är en lykta. Det ska inte blända dig.
Det ska inte obarmhärtigt sprida ljus över vinterkyla
eller frosten som blåser genom kroppen.
Det är ett litet ljus, som får plats i en snödroppe.
Ett stilla men levande gult litet ljus bär den med sig när den kommer.
Den väntar i gathörnet. Den har bestämt sig för att komma.
Den väntar på dig.
Den lösgjorde sig ur trädets spelande solbelysta lövverk.
Nu väntar den på att du ska hitta fram.
22 aug 2001
Liv, liv
stjärna ljus
följa stigen
fram
här
Vila, ro
tillit, tro
växa gro
värme
Vila, ro
tillit, tro
växa gro
värme
2 okt 2004
Credo
Jag tror på den vackra närvaron
av det goda
Jag tror på gemenskap
och tillit och
en dörr som gläntar
in mot värme och ljus
Jag tror på alla frågor
Jag tror på din sökande
röst
Jag tror att du
ville visa vägen
inåt, mot allt
det goda, sanna
och vackra som finns
i allt det levande
Jag tror på att
helighet och helhet
är möjligt
Jag tror på växandets
sprängkraft
Knoppen som öppnar sig
mot ljuset
17 mars 2005
En prosadikt
Regnet – att ta avsked
Regnet. Nu. Sommaren vecklar ut sig inom honom. Han tar emot sommaren, genom regnet.
Snart ska han gå. Höja sin hand till avsked. Men hur tar man avsked?
Det är som att vandra längs en åldrig, välkänd gammal kalkstensmur. Här har han på ett sätt varit nära sig själv. I ett sammanhang
där han känt sig hemma. Han stryker
med handen längs de lena, skrovliga stenarna.
Innanför muren har funnits asfalt, glasbitar och trädrötter
att snava på. Ibland. Och en virvelvind klev han in i
när han började här. En virvelvind med omorganisering, avtackning, nyanställning, omorientering – starka krafter. Sorg. Oro. Smärta.
Jo, även smärta. I huset. Och glädje.
Den lågmälda lysande glädjen mellan människor.
Och han lyssnade. Lyssnade på dem som besökte honom. Lyssnade på huset. Lyssnade på arbetskamrater. Lyssnade också inåt.
Han reste också. Reste på de skrangliga bullriga tågen.
Mellan världarna. Staden och det lilla samhället.
Och hann inte riktigt med sig själv, i allt det nya. All denna resväg. Denna väg mellan världar.
Han reste sig upp. Han lyssnade, men blev också lyssnad på. Han gav, men han har också fått ta emot. Vågat ta emot.
Det bär han med sig nu när han går. Han bär med sig hela sitt växande, allt det som knoppas och slår ut, och han ser
när han vinkar och går,
att han planterat ett träd efter sig.
20 juni 2006
Hösten
Rosenblad
lite mörkare
än vanliga blad
Ådrorna var nästan
svarta
okt 1984
Den första dagen är
som nära
men osynlig musik
som en rinnande
källåder i berget
Du hör den inte
men den finns där
outsinlig
Livgivande
Glad
säregen
oförtröttlig
Till var och en av
oss…
1 jan 2008
Livet bär möjligheter
En snöflinga faller genom vinterljuset
och vi kan stanna till
vila oss
och växa
Spira, när vattnet kluckar under isen
när bäckarna sjunger
och blåsipporna yrvaket
tittar upp
Just nu är det vinter
vi väntar på en stunds lugn
en julfrid som kanske
lägger sig
i våra hjärtan
Sedan, till våren
har vi växt en bit till
och vågar kanske
vända oss till vår nästa
för att berätta och lyssna
till livet
18 dec 2005
Då kunde du höra den vackra musiken
som bär det där innerliga ljusdunklet
gyllenljuset som ger vila åt frön och människor
och ger dem värme att gro.
24 mars 2009
Variationer över temat ljus | 
