Dialog är ingenting enkelt. Man kan kanske tro det när man läser mitt fördjupade ordspråk här intill – att det bara är att själv välja dialog, och så: Vips! uppstår den. Men så enkelt är det inte.

För att få till stånd en dialog krävs att båda parter vill både berätta och lyssna – att vi från båda hållen vill både ge och ta emot av tankar och erfarenheter. Det räcker inte med att den ena vill.

Men inte heller den ömsesidiga viljan är tillräcklig, vi måste också i stunden äga förmågan att både lyssna och berätta. Och modet. Tilliten mellan oss – om så bara i form av ett tvekande frö – behöver finnas där. Och det krävs också att vi till någon del förstår varandras ”språk”.

Ytterligare en förutsättning som man kanske inte tänker på, är att båda personerna – jag utgår här ifrån en dialog mellan två personer men det kan självklart vara flera – båda personerna behöver äga någon form av självkänsla.

För att kunna ge av vårt inre och berätta hur vi tänker och känner, behöver vi dels vara bekanta med oss själva dels veta att vi är betydelsefulla, värdefulla precis som dem vi är. Detta kan man känna eller med intellektet veta, i större eller mindre grad. Men utan ett visst mått av självkänsla blir det svårt både att respektfullt lyssna och ta in en annan människa, och också svårt att våga och kunna ge av sig själv, kunna vara öppen och dela med sig av det man tycker, tänker och känner. Avsaknad av äkta självkänsla blockerar dialogen.

Något som hör ihop med självkänslan och som också kan trassla till det och lägga hinder i vägen för en verklig dialog, är om vi gör åtskillnad i våra människovärden. Vår människosyn är viktig. Vi säger att varje människa har ett lika värde, men vi måste också mena det, och i stunden äga förmågan att visa det, om vi ska kunna mötas i en dialog. Dialogen havererar om vi tror oss vara förmer än den andra eller om vi tror oss vara mindre värd.

Vi kan vara mycket olika – ha olika livserfarenheter, komma från olika kulturer, ha olika ekonomi, ålder och olika utbildning… Dessa faktorer värderas olika i samhället, men om vi vill mena allvar med dialogen måste vi se våra olikheter samtidigt med vår jämlikhet. Olikheterna i stunden varken kan eller behöver vi ta bort. Våra olika livserfarenheter berikar oss i dialogen. Vi lär oss av varandras olikhet. Men för att kunna mötas behöver vi samtidigt inse vårt lika värde. Vi måste ta emot vår egen plats och också ge den andra människan hennes utrymme. Vi behöver förstå och ta vara på att vi båda är här. Vi är två egna människor som finns bredvid varandra. I detta nu.

I dialogen kan vi både bli tydligare för oss själva och på samma gång få en glimt av den andra, kanske få inblick djupt in i en annan människas livsvärld. På så sätt växer vi, och vår värld blir en större plats. Dem vi varit i dialog med blir inte längre främlingar för oss, utan några vi känner igen, och kan känna respekt för.

Också detta kanske låter enkelt, men det är det verkligen inte.

Ibland är våra världar så åtskilda att det är nästintill omöjligt att mötas. Ibland talar vi förbi varandra, trots att vi från bägge håll verkligen vill och försöker både förklara och förstå.

 ~

Och hur blir det om bara den ena parten har en äkta självkänsla och i hjärtat är viss om varje människas lika värde, men inte den andra äger dessa båda vissheter?

Ibland kan det vara av godo att lägga ned tid och ork på att försöka få den andra människan att förstå sitt och andras värde – för att på det sättet ge plats för dialogen att växa fram. Särskilt när det gäller en person som är yngre än oss själva. Då kan det ibland till och med vara vårt ansvar att vägleda människan fram till sin egen känsla av värdefullhet och likvärdighet.

Men detta förutsätter att vi själva äger denna trygghet. Gör vi inte det behöver vi först arbeta på vår egen utveckling. Då behöver vi själva finna människor som kan hjälpa oss på vägen.

 ~

Det går kanske att rubba berg och få öknen att blomma när det känns viktigt – även om det ibland tar många år. Men det är inte alltid av godo att ge sig i kast med andras berg och öknar. Ibland är deras hårdhet och glödande torrhet så stor att vi istället för att nå fram till dialog ruinerar oss själva och kanske blir överkörda av berget eller kvävda av öknens obarmhärtiga hetta. Då är det bättre att acceptera omöjligheten, sörja om det behövs och sedan vända sig åt ett annat håll.

Ty, vi får ha i minnet att för att en dialog tillslut ska äga rum krävs det en ömsesidig vilja och strävan från båda håll att både lyssna och berätta, se och bli sedd, förstå och bli förstådd. Det räcker aldrig med bara den ena parten, den ena människan.