Det vackraste och innerligaste livet är när man är på rätt ställe. När ljuset brinner, och man känner värmen från varandra. Man kanske precis mötts, och skilts åt igen, men man har ändå varandra. När man vet att man har sitt liv, sin hemvist. Allt det som betyder något, för en själv. Det som är viktigt.

Jag hör havet. Känner doften av vinden. Alla berättelser. Som jag hört och som jag är del i. Den äkta ömsesidigheten. Man når fram till den när man är ärlig mot sig själv. När man tar en paus från relationer som inte fungerar. Och låter bli att haka i människor som man egentligen inte vill vara nära. Och vågar stanna kvar eller gå fram till människor där man känner att det finns en god samhörighet och ömsesidighet.

Det vackraste livet är varje människas (och varje varelses) eget liv – och att få dela det med alla fina människor som är där. Där, där man själv vill vara. Och är.